Ni har säkert hört talas om filmen Beastly med Alex Pettyfer, Vanessa Hudgens och Mary-Kate Olsen i huvudrollerna? Varför frågar jag? Jodu, jag ska komma till saken nu. Jag har beställt boken Beastly, ett odjur av författaren Alex Flinn för nån vecka sedan - som filmen nämligen är baserad på! Jag fick den äntligen idag! Och jag har nu läst de första sju kapitalerna nyss och av att döma av det jag läst var boken verkligen riktigt bra! Jag ser fram emot att läsa fortsättningen! ;D

När jag kom ut gick jag tillbaka mot entrén, men när jag hittade vagnen med sockervadd blev jag distraherad av någonting lite längre bort. Bergochdalbanan som fått namnet Ärkeängeln reste sig över trädtopparna. Ett tågset susade förbi på det upplysta spåret och dök utom synhåll. Jag undrade varför Patch ville träffa mig. Hugget i magen borde nog ha räknats som ett svar, men trots mina goda intentioner kom jag på mig själv med att följa gångvägen mot Ärkeängeln.
Jag flöt med i strömmen av fotgängare och fäste blicken vid de vindlande spåren. Vinden hade gått från kylig till iskall, men det var inte därför jag kände mig allt obehagligare till mods. Känslan var tillbaka. Den där isande, gastkramande känslan av att någon iakttog mig.
Jag kastade förslutna blickar åt båda håll. Ingenting konstigt i utkanten av mitt synfält. Jag snurrade runt ett helt varv, och en liten bit bort, i en träddunge, vände sig en gestalt med huva om och försvann i mörkret.
Hjärtat bultade när jag passerade en stor grupp människor och ökade avståndet mellan mig och dungen. Efter några långa, snabba steg kastade jag en blick över axeln igen, men ingen verkade följa efter mig.
När jag vände blicken framåt igen gick jag rakt in i någon. "Förlåt!" fick jag fram och försökte återfå balansen.
Patch flinade mot mig. "Jag är svår att motstå."
Jag blinkade mot honom. "Lämna mig ifred." Jag försökte gå förbi honom, men han tog tag i min armbåge.
"Vad är det? Det ser ut som om du behöver kräkas."
"Du har den effekten på mig", snäste jag.
Han skrattade. Jag ville sparka till honom på smalbenet.
"Du behöver något att dricka." Han föll kvar min armbåge och styrde mig mot en läskförsäljare.
Jag spjärnade emot. "Vill du hjälpa mig? Lämna mig ifred."
Han strök bort en hårlock från mitt ansikte. "Älskar ditt hår. Älskar när det är rufsigt. Det är som att få se en sida av dig som du borde släppa fram oftare."
Jag slätade ursinnigt till håret. Så fort jag insåg att det verkade som om jag försökte mig finare för hans skull, slutade jag. "Jag måste gå. Vee väntar på mig." En spänd paus. "Vi ses väl i skolan på måndag."
"Åk Ärkeängeln med mig."
Jag lyfte blicken och tittade upp på bergochdalbanan. Gälla skrik hördes från vagnarna som mullrade fram på spåren.
"Två i varje vagn." Hans leende blev utmanande.
"Nej." Aldrig.
"Om du fortsätter att fly från mig kommer du aldrig att få veta vad som verkligen pågår."
Den kommentaren borde ha räckt för att jag skulle fly hals över huvud. Men det gjorde den inte. Det var nästan som om Patch visste precis vad han skulle säga för att väcka min nyfikenhet. Precis vad, och precis när.
"Jag kan inte. Jag är höjdrädd. Och Vee väntar faktiskt på mig."
Fast plötsligt var jag inte längre rädd för tanken på att åka högt upp i luften. Av någon bisarr anledning kände jag mig trygg av vetskapen om att jag skulle vara med Patch.

Boken Fallen Ängel, sidorna 83-84.

Jag stoppade undan väskan och satte på datorn. Jag hade ett obesvarat mejl från min mamma att ta itu med, och hon greps alltid av panik om det dröjde för länge. Jag trummade med fingrarna medan jag väntade på att min fallfärdiga dator skulle vakna till liv och naglarna klickade nervöst mot skrivbordet.
Edward grep tag i min hand och höll den stilla.
"Är vi lite rastlösa idag?" mumlade han.
Jag tittade upp och skulle just svara något sarkastiskt när jag upptäckte att hans ansikte var mycket närmare än jag väntat mig. Hans gyllene ögon glödde, bara några centimeter från mina, och hans andedräkt var sval mot mina läppar. Jag kände smaken av honom på tungan och mindes inte den kvicka repliken jag tänkt fälla. Jag mindes inte ens vad jag hette.
Och han gav mig ingen chans att hämta mig.
Om jag får min vilja igenom skulle jag ha ägnat större delen av min tid åt att kyssa Edward. Ingenting jag upplevt i livet gick upp mot känslan av hans svala, marmorhårda men alltid lika ömma läppar mot mina.
Jag fick väldigt sällan min vilja igenom.
Så jag blev lite förvånad när han flätade in fingrarna i mitt hår och vände mitt ansikte mot sitt. Jag lade armarna om hans hals och önskade att jag varit starkare, så att jag kunnat hålla honom kvar där. En hand gled nerför min rygg, pressade mig hårdare mot hans hårda bröstkorg. Kylan från hans hud gick igenom tröjan och fick mig att rysa - en rysning av välbehag och lycka, men han kände det och började släppa taget.
Jag visste att jag hade ungefär tre sekunder på mig innan han suckade, föste bort mig och sa att vi hade riskerat mitt liv tillräckligt mycket den här eftermiddagen. För att suga ut mesta möjliga ur de sekunderna pressade jag mig hårdare mot honom, formade min kropp efter hans. Min tungspets gled över hans underläpp - den var felfri och slät, som om den blivit polerad, och smaken...
Han drog huvudet bakåt och gled enkelt ur mitt grepp - han insåg nog inte ens att jag hållit honom fast med all min kraft.
Han skrockade till; ett lågt och hest ljud. Hans ögon glödde av den upphetsning han så strängt kontrollerade.
"Åh, Bella." Han suckade.
"Jag borde kanske säga att jag är ledsen, men det är jag inte."
"Och jag borde vara ledsen över att du inte är ledsen, men det är jag inte. Jag måste nog sätta mig på sängen."
Jag suckade och kände mig lite yr. "Om du anser att det är nödvändigt."

Boken Ljudet av ditt hjärta, sidorna 41-42. Jag älskar Edward och Bella! Team Edward - alltid och för evigt! ♥

"Kallt ute i kväll, va?" sa tjejen bakom disken. "Det ska visst snöa. Jag längtar." Hon tittade upp i ett fånigt leende, och jag undrade hur löjligt lyckliga vi såg ut där vi stod hand i hand och dreglade över godsakerna.
"Vad är det bästa ni har?" frågade jag.
Flickan pekade genast på några rader med praliner.
sam skakade på huvudet. "Två muggar med varm choklad, tack."
"Vispgrädde?"
"Måste du fråga?"
Hon flinade och vände sig om för att värma mjölk. Ett moln av fyllig chokladdoft lyfte från kakaoburken när hon öppnade den. När hon droppade pepparmintextrakt i botten på muggarna vände jag mig mot Sam och tog hans andra hand. Jag ställde mig på tå och kysste honom mjukt.
"En överraskningsattack", sa jag.
Han böjde sig ner och kysste mig tillbaka, bet lätt i min underläpp tills jag började darra. "En motattack", sa han.
"Ni är för gulliga", sa tjejen och ställde två muggar på disken. Hon hade ett snett, öppet leende som fick mig att tro att hon skrattade ofta. "Verkligen. Hur länge har ni varit ihop?"
Sam släppte min hand för att ta upp en plånbok. "Sex år", svarade han.
Jag rynkade på näsan och svalde ett skratt. Klart att han räknade med tiden när vi tillhört två skilda arter.
"Hoppsan", sa tjejen och nickade. "Ganska imponerande för ett par i er ålder."
Sam gav mig en av muggarna utan att säga någonting, men blicken han gav mig var mer intim än om han hade tafsat på mig.
Jag sjönk ner på huk för att titta på mandelnougaten på nedersta hyllan. Jag vågade inte riktigt se på någon av dem när jag sa: "Det var kärlek vid första ögonkastet."
Flickan suckade. "Åh, så romantiskt. Gör mig en tjänst och förbli dem ni är nu, för alltid. Världen behöver mer kärlek vid första ögonkastet."

Boken Frost, sidorna 204-205.

"Blunda", sa han och lade handen över mina ögon. Jag kände soffan röra sig när han sjönk ner bredvid mig, hörde när han öppnade boken och började bläddra.
Sedan kände jag hans andedräkt mot mitt öra när han viskade: "Jag kan inte göra varje ögonblick heligt. Jag vill inte stå framför dig som ett föremål, slug och hemlighetsfull. Jag vill ha min egen vilja, och jag vill följa den viljan till handling." Han gjorde en paus och drog ett skälvande andetag. "Och i den tysta, ibland knappt rörliga tiden när något närmar sig, vill jag vara med dem som känner hemligheter eller annars ensam. Jag vill öppnas. Jag vill inte vara sluten någonstans, för där jag är sluten är jag en lögn."
Jag vände ansiktet mot hans röst utan att öppna ögonen, och han tryckte sin mun mot min. Hans läppar lämnade mina, bara ett kort ögonblick, och jag hörde honom försiktigt lägga ner boken på golvet innan han lade armarna om mig.
Hans läppar smakade svalt och skarpt, pepparmint och vinter, men hans mjuka händer mot min hals lovade långa dagar, sommar och evighet. Jag kände mig omtöcknad, som om jag inte fick tillräckligt med syre, som om luftem försvann från mig så fort jag andades in den. Sam lutade sig lite bakåt i soffan, drog mig med sig och kysste mig så försiktigt, som om mina läppar var en blomma som kunde gå sönder om han tog i för hårt.
Jag vet inte hur länge vi satt omfamnade i soffan och kysstes innan Sam märkte att jag grät. Smaken av saltvatten på tungan fick honom att tveka, tills han förstod vad den betydde.
"Grace... gråter du?"
Jag sa ingenting, för då skulle bara anledningen till mina tårar bli ännu verkligare. Sam torkade bort dem med ena tummen och drog sedan tröjan över handen för att utplåna alla spår.
"Vad är det, Grace? Har jag gjort något fel?" Hans gula ögon svepte över mitt ansikte och sökte efter ledtrådar medan jag skakade på huvudet. På bottenvåningen hörde jag expediten slå in varor i kassaapparaten. Det lät väldigt avlägset.
"Nej", svarade jag till slut och torkade bort ännu en tår innan den hann falla. "Nej, du gjorde allting rätt. Det är bara det..." Jag kunde inte säga. Det gick inte.
Sam rörde inte en min. "...att det här är mitt sista år."
Jag bet mig hårt i läppen och torkade tårarna igen. "Jag är inte redo. Jag blir aldrig redo."
Han sa ingenting, kanske för att det inte fanns någonting att säga. Istället kramade han om mig igen, men den här gången styrde han min kind mot sitt bröst och smekte min hjässa, tafatt med tröstande. Jag slöt ögonen och lyssnade till rytmen av hans hjärta, tills mitt slog i samma takt.
Efter en stund lade han kinden mot mitt huvud och viskade: "Vi har inte tid att sörja."

Boken Frost, sidorna 146-147.

Jag blev omedelbart medveten om att någonting var annorlunda med honom. Det var svårt att sätta fingret på exakt vad det var, men det kändes som elektricitet. Mer fientlighet?
Större självtroende.
Mer frihet att vara sig själv. Och de där svarta ögonen påverkade mig. De var som magneter som låste sig fast vid min minsta rörelse. Jag svalde diskret och försökte ignorera klumpen som vältrade sig i magen. Det var någonting med Patch som inte riktigt stämde. Någonting som inte var normalt. Som inte var... tryggt.

Sidan 25, boken Fallen Ängel.

Elena, tänkte han. Du ljög för mig.
Hon hade lovat. "Vad som än händer, Stefan, så kommer jag att vara hos dig. Säg att du tror mig." Och ändå hade hon lämnat honom. Inte av egen vilja, men resultatet var ändå detsamma. Han hade blivit ensam kvar. Ofta ville han inget hellre än att följa efter henne.
Han sade åt sig att tänka på något annat, men det var för sent. Minnena av Elena svepte över honom.
Första gången de kysstes. Alla de känslor som vaknat. Som om hon nådde djupt in i hans innersta, till platser han glömt existerade. När försvarsmurarna rasade blev han först rädd. Elena hade avslöjat hans sårbarhet. Hans själ. Till sist hade han insett att det var just vad han ville. Att Elena skulle se honom som han var. När hon hittade honom med den nattens föda, en fågel, och därigenom upptäckte hans hemlighet hade han blivit utom sig av skam. Han var säker på att hon skulle vända sig från honom i avsky. Men i hennes ögon såg han förståelse. Förlåtelse. Kärlek.
Hennes kärlek hade helat honom.
Saknaden rev som sylvassa klor i Stefan. Men Bonnie hade nått fram till Elena. Elenas ande, hennes själ, fanns fortfarande här. Om någon skulle kunna kalla fram den borde det vara han. Han hade Kraften. Och mer rätt än någon annan att söka upp henne.
Stefan visste hur det gick till. Man slöt sina ögon och föreställde sig den person man ville åkalla. Det var lätt. Han kunde se Elena, känna doften av henne. Sedan skulle man kalla dem till sig, släppa fram all sin saknad. Stefan struntade fullständigt i faran. Han sände ut all längtan och smärta, som en desperat vädjan.
Och kände... Inget. Bara tomhet. Bara tystnad.
Han hade inte samma gåva som Bonnie. Han kunde inte nå den han älskade mest i världen, den enda som betydde något. Aldrig förr hade han känt sig så ensam.

Sidorna 278-280, andra boken av The Vampire Diaries - Vreden och Återkomsten. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag läste detta stycke. Det var bara så sorgligt. Stackars Stefan!

Jag fick äntligen den andra boken av The Vampire Diaries på svenska i onsdags. Tredje och fjärde del - Vreden och Återkomsten. Jag har hunnit läsa de fyra första kaptial idag. Och allt jag kan säga, efter att ha läst den första boken för en månad sedan och de fyra första kapital av den andra boken, är att jag tycker tvserien är tusen gånger bättre. Som många säger, de har rätt. Självklart är böckerna skitbra också, men tvserien ännu bättre! Det finns en massa saker i böckerna som är helt ändrade i tvserien. Exempel på dessa sakerna är; Katherine/Elena har egentligen blont hår och blå ögon, men i tvserien har de brunt hår och bruna ögon. Elena har egentligen en lillasyster på fyra år, inte en 15-årig lillebror som det är i tvserien. Och moster Jenna existerar inte, istället är det faster Judith som gäller. Elena och Caroline hatar varandra, men det gör de inte i tvserien. Och Damon är fan tusen gånger om värre i böckerna än i tvserien! Enligt mig iallafall. Jag stör mig hela tiden på honom. Och storyn är till och med helt annorlunda - tvserien och böckerna liknar inte alls varandra. Och sist men inte minst, Elena blir vampyr redan i början av den andra boken. Chockerande, eller hur!? De hade verkligen ändrat en massa. Men jag blev postivit överraskerad ändå, för jag gillar att böckerna och tvserien är olika. Det är mer roligare då, iallafall för mig. Jag ska läsa vidare och fortsätta jämföra senare i kväll! ;)